Medcyklist – det finaste en kan vara

Nu är den tiden här när sommarcyklisterna kommit ut på banan, men även de som tränar inför Vätternrundan. All träning man inte gjort under den mörka tiden ska nu hämtas in. På gång – och cykelbanan. Och på vardagsmorgnar när även pendelcyklisterna utnyttjar sin fulla rätt till cykelbanan. Pendelcyklister i många åldrar på olika ”snabba” cyklar. Alla ska få plats.

Jag tillhör både de som ska cykla Vätternrundan och de som är pendelcyklister. Jag vet vad en cykel med bockstyre kan göra, den erbjuder handtag som gör att jag kan bromsa för att stanna och släppa förbi vid ett övergångsställe, pedaler som inte behöver gå hela tiden för att ned farten för att inte ligga för nära framförvarande cyklist, den är så lätt att jag kan hålla till höger för att inte vara i vägen för andra cyklister, den går väldigt rakt om jag inte svänger så den skapar förutsättningar för att jag ska kunna kolla bakåt för att se så ingen kommer bakom när jag kör om, jag kan även kolla framåt för att inte vara i vägen för mötande cyklister om jag kör om och den är stabil så jag kan släppa styret med en hand för att visa tecken och visa för bakomvarande att jag tänker svänga ut och köra om med mera med mera…

Jag har också vadderat cykelbyxor, cykeltröja och cykelvantar. Det hindrar mig inte från att inte använda cykelbanan som träningsbana. En lördagmorgon kl 8 så är det inte många andra cyklister på cykelbanan, då kan jag så klart få för mig att trampa på lite. Men på vardagar, bland andra cyklister, både barn och vuxna, ovana som vana, anpassar jag mig och blir medcyklist. Ett av det finaste man kan vara som cyklist. Du visar helt enkelt hänsyn till dina medtrafikanter, svårare än så är det inte. Även om det inte går fort så får du fortfarande mil i bena. Det är värt en hel del.

 

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

En huligan på cykel

Idag har Dagens Nyheter en artikel om cykling. De intervjuar cykelpoliser och studerar på etnologiskt vis hur cyklister beter sig. På samma etnologiska vis drar de sedan generella slutsatser kring ett fenomen från få iakttagelser: alla cyklister är anarkister och huliganer. De vet inte hur de ska bete sig och agerar som om de inte fanns några regler. Och värst är enligt polisen de som kommer från förorten och har en skitdyr cykel… och det fanns en cyklist som pekade finger…

Jag blir mest trött faktiskt.

Jag är inte värd detta.

Jag är värd respekt.

Jag är varken huligan eller anarkist, jag är cyklist.

Jag är en kvinna i medelåldern, som har lycra och bockstyre. Cyklar fort där det passar sig, men stannar ALLTID vid rött, stannar ALLTID vid övergångsställen, visar ALLTID tecken när jag kör om, tittar ALLTID över axeln innan jag byter fil… you name it, jag gör det. Jag är medtrafikant, TROTS att jag har lycra och bockstyre.

För vad cykelpoliser och andra ”kritiker” glömmer är att det är en människa bakom styret. En som gör val. Det beror inte på att personen sitter på en cykel, utan på att personen har med sig värderingar och lärdomar som gör att de ibland gör bra val och andra gånger gör sämre val. Samma person som troligen gör kassa val även när de går, kör bil och åker kollektivtrafik.

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

För jag ett krig mot bilister?

I DN publicerades i helgen en artikel som var ovanligt svamlig och det var inte helt enkelt att förstå vad författaren av artikeln egentligen ville ha sagt. Om det skriver Cyklistbloggen mycket väl så det behöver jag inte upprepa. Även Magnus Orest har bemött artikeln på ett mycket klokt sätt.

Artikeln är så klart skriven för att personen söker klick och läsare och hen gör det därför enkelt för sig. Hen hetsar mot cyklister, det är både tacksamt och väldigt enkelt. ”Alla vet ju hur cyklister är..”. Av den anledningen tänkte jag inte reagera på den, men samtidigt blir jag faktiskt lite ledsen. Varför (frågar jag mig för 1011 gången) upprör mitt sätt att ta mig fram så många?

Det är två hjul, en kedja, ett par pedaler, ett styre, lite metall och så lite annat smått och gott för att den ska fungera att ta sig fram på. Vad är det i två hjul som gör människor så arga? Är det för att jag glider förbi er i köerna? Eller är det för all motion jag får? Eller kan det vara för att jag slipper trängas på snöret?

Kanske är det min hjälm? En vit sak av plast som skyddar mig mot vissa skador? Eller kanske är det glasögonen? Rosa, som gör att mina ögonen inte tåras av blåst? Eller möjligen kan det vara … jo så är det nog; det är den svarta lycran. Skulle en stilpolis dyka upp när jag sitter på cykeln så skulle jag inte få många poäng. Men min rumpa tackar mig. Men på vad sätt drabbar lycran dig?

Vet ni, jag cyklar för att JAG mår bra. Jag har glasögon för att JAG slipper tårade ögon. Jag har lycra för att JAG inte vill svettas i de kläder jag ska ha på jobbet. Ren och skär egoism verkar det som. Men du vinner också på att jag cyklar. Jag lämnar min plats på Essingeleden till näringstrafiken och jag lämnar min plats i kollektivtrafiken till en som inte kan eller inte vill cykla eller gå.

Jag för inget krig. Jag kräver bara att skattepengar ska användas med största möjliga samhällsnytta. Detta görs genom att investeringar i kollektivtrafik och i infrastruktur för cykel och gång prioriteras framför investeringar i bilismen.

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Väg för alla?

Jag är cyklist. Är jag det för att jag vill provocera dig som kör bil? Nej. Jag cyklar för att det är mitt val av fordon. Det är smidigt, snabbt och flexibelt. Dessutom beskaffat på ett sätt som ger mig motion när jag använder den. Flera bra saker i ett så att säga.

Till vardags pendlar jag till jobbet på min cykel. Då hänvisas jag som cyklist till cykel – och gångbanan. Där möter jag gående, hundar och barn (m.m). På helger så använder jag min cykel för att få motion. Motionen sker allt som oftast på vägen. Cyklar jag på vägen för att provocera dig som kör bil? Nej jag cyklar på vägen för att det är smidigt och för att det inte finns någon cykelbana. Jag föredrar dessutom att köra på vägen då jag upplever att jag är mer synlig där.

Är jag månne en sådan där cyklist som media älskar att skriva om; memil? Alltså jag cyklar allt som oftast i sportkläder. Cyklar jag i sportkläder för att provocera? Nä. När jag cyklar blir jag däremot ofta varm och då vill jag kunna byta om när jag kommer till jobbet. 

Är jag respektlös för att jag har sportkläder? Jag kör aldrig mot rött. Jag plingar när jag kör om, jag kollar bakåt och jag kollar åt sidan, visar tecken och allt jag kan göra för att vara så tydlig som möjligt. Kör jag på vägen så håller jag mig till vägren (som om det fanns någon….) eller till kanten. 

Är jag en gnällig cyklist? Bitter månne? Nä inte särskilt. Men när jag tänker efter borde jag kanske vara det. De hinder som jag möter som cyklist gör mig ibland arg, men oftare uppgiven. Om jag cyklar där jag inte får cykla så beror det alltid på att jag stött på hinder på den del av vägen dit jag hänvisats. Kan vara en parkerad bil, en container eller ett vägarbete som saknar hänvisning för mig som cyklar. 

Trots det. Trots att jag inte cyklar för att provocera. Trots att jag håller mig till reglerna. Trots det, så känner jag mig utsatt när jag cyklar. Många har skrivit om det. Cykeln måste ges ett rättvist utrymme. Vägen är för fordon. Det är inte en bilväg. 

Cyklade Nynäsleden förra helgen. Smala vägar som kräver samarbete. Men vägar gjorda för FORDON. Alltså inte motorled eller motorväg. Utan väg. Där får en cykla, köra bil, gå och köra traktor. De flesta bilisterna höll avståndet när de körde om. Men en del: NOT SO MUCH!

Flera cyklister berättar om att de råkar ut både för det ena och det andra av bilister som befinner sig i sandlådestadiet vad gäller mognad och utsätter andra för fara. En bil väger över ett ton. En cyklist väger sig själv plus cykel. I en konfrontation mellan en cykel och en bil så står sig cykeln lätt.

Jag är oftast inte rädd. Men ibland får jag ångest när jag är ute och cyklar. Ångest över att cykeln som jag sitter på provocerar så till den grad att det finns människor som är beredda att skada mig. Bara för att jag sitter på en cykel. Den tanken är svår att hantera.

Publicerat i Okategoriserade | 1 kommentar

Tillbaka i cykelfältet

En dag för några månader sedan hittade jag mitt pendlarök i detta skicket utanför jobbet. Trasig

Detta var så bittert. Mitt på dagen har detta skett. Jag har uppenbarligen ett bra lås, men inte tillräckligt…Polisanmälde, och meddelade mitt försäkringsbolag. Polisen avskrev. Försäkringsbolaget betalade ut ersättning typ dagen efter. Det visar ju att cykelstölder är vardag…. cykeln var två år gammal.

Under en period sökte jag efter vilken typ av cykel jag ville köpa. Beslutsångesten… under  oktober använde jag mig av: Låne

Har aldrig cyklat på något så vidrigt. Men tillgängligheten är ju hög. Men i Stockholm är lånecyklarna bara tillgängliga fram till och med oktober. Så… eftersom jag fortfarande hade beslutsångest så stod jag där utan cykel. Fick istället pendla till jobbet medelst: 2362926

I och för sig skönt. Men att pendla via löpning utan att kunna variera med cykling är så där. I slutet av november föll poletten äntligen ned. Jag hade bestämt mig. Travade iväg till CykelCity för att köpa en Cannondale cyclocross. Cykeln fanns dock inte i min storlek. Efter två veckor så fanns den dock där: raringen.

nyraring

Vänligen ignorera den stökiga garageplatsen…

Så nu är jag tillbaka. Där jag hör hemma. I cykelfälten. Och inget har förändrats. Bilister prejar mig fortfarande, gående går fortfarande i cykelbanan och omledningar vid gatuarbeten är fortfarande inte till cyklisters fördel. Men jag ger inte upp. Att cykla är både livet och så lätt att det inte finns några hinder i världen som kan stoppa mig.

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

På tapeten igen: träning är bra för din mentala hälsa

Som jag skrivit tidigare så tränar jag för min mentala hälsas skull. Det har tidigare forskats kring träningens nytta för människor som är deprimerade. Nu har det kommit ytterligare forskning som visar på att motion gör nytta på fler sätt än det rent fysiska. Senast att muskler minskar stress.

Slutsatsen som forskarna gör (i tidningar) att de ska ta med sig sina fynd och fundera på hur man kan ändra medicinen är så klart bra, men ännu bättre om läkare vågar ge fysisk aktivitet på recept.

Är det inte fantastiskt vad din kropp kan göra för dig? Istället för att äta mediciner som du inte alltid vet vilken effekt de har på just din kropp? Att ta medicin vid den mest akuta situationen är så klart nödvändigt, men ett livslångt medicinerande frestar inte.

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Tjej

Jag tränar rätt ofta och tycker att det är intressant att få tips kring träningen, men jag vill också hålla mig uppdaterad kring nyheter kring utrustningen. Först prenumererade

bild (5) jag på Iform. En tidning om träning som vänder sig till kvinnor (kvinnor på omslaget). Jag tänkte att den kanske inte skulle vara så inriktad på det nördiga kring löpning, utan mer för mig som är amatör och lagom intresserad. Men med den tidningen så kom också tips kring hur jag skulle få en vacker utstrålning eller hur jag skulle kunna äta mig till en vacker hud. Jag slutade så klart att prenumerera. Jag stod inte ut. Jag ville ju ha vettiga tips kring träning och utrustning. Inte hur jag skulle klä mig för att se snygg ut i spåret.

Jag började istället prenumerera på Aktiv träning. Av omslaget att döma verkade den vända sig till män (män på omslaget) men den koncentrerar sig på det som jag tycker är viktigt i en tidning om träning; träning.

bild (4)

Så hur är det då med löparskor? Ja ni vet redan det. Damlästen är vanligtvis i någon preppig rosa färg, och herrlästen i någon mer diskret färg, eller i färger som reflekterar ljus bra. Ett bra exempel är Asics. Jag köpte först en damläst (för övrigt har damer tydligen smalare fötter och låga vrister) som var rosa. De gick sönder efter en månad och jag fick då byta, och bytte då mot en herrläst istället. Den satt både skönare och var mer praktisk. Dam och herrläst har reflexer, men herrlästen har dessutom en del av sulan som är fluorescerande. Damlästen? Inte då. Damer springer inte i mörker. Färgen då? Den var gul. Som en reflexväst. Det fanns ingen damläst som var gul. Gul är tydligen en killfärg enligt skotillverkarna. Jag tycker att alla färger är bra färger.

Och så har vi det gamla vanliga. Tjejdistans och killdistans. Kring det finns så mycket att säga att jag inte vet vart jag ska börja. Jag konstaterar bara: det finns killar som inte orkar springa, cykla eller åka skidor lika långt som kvinnor, och tvärtom. Helt ok med korta och långa distanser. Men det bör gälla för alla. Ta bort tjejvasa, tjejmil, Lidingö tjejlopp, tjejvättern  och ja listan kan säkert göras längre. Men jag har ingen lust. Tjej framför loppen tycker jag visar på en tanke kring att kvinnor inte kan.

Nordiska museet håller, tillsammans med Riksidrottsmuseet på med ett forskningsprojekt kring just tjejlopp.

 Insamlingen av deltagarnas egna berättelser ingår i ett forskningsprojekt som syftar till att analysera tjejloppen som ett kulturellt fenomen, både förr och nu.

Ska bli lite spännande att se resultatet av det projektet.

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar