En svensk klassiker – fler utmaningar i en

Jag hade anmält mig till Vätternrundan för att jag gillar att cykla. Efter att ha genomfört den så frågade min man mig om jag inte skulle genomföra en svensk klassiker och därmed anmäla mig till Vansbrosimmet. Ja varför inte.  Jag anmälde mig. Köpte en våtdräkt. Sedan började resan…

Vätternrundan, Vansbrosimmet, Lidingöloppet och Öppet spår. Bang. En svensk klassiker. Men det fanns andra saker som var mycket större.

Resan började egentligen långt tidigare. Redan när jag var 15 år och ”fick” bulimi och en släng av anorexia. Mitt förakt för den kropp jag föddes i har alltid varit stort. Jag har aldrig tyckt om den. Vikten har aldrig varit rätt, armarna alltid för fula, brösten alltid fel, händerna för stora och rumpan för platt. Att vara på stranden har alltid varit en plåga. Att ta på sig tajta cykelkläder och en VÅTDRÄKT var det värsta jag kunde tänka mig. Att inte dölja kroppen under något stort och gärna böljande. Nu satt jag här med bibs, tajt cykeltröja och vindväst. Jag stod i våtdräkt som banne mig inte döljer ett någe, förutom möjligen färgen på min bikini och solbrännan från cykelturerna.

En annan utmaning är att jag privat ogärna gör saker som jag inte vet exakt hur de ska gå till (i jobbsammanhang är det något helt annat). Jag hade ingen aning om hur allt skulle fungera på Vätternrundan, men där hade jag med min man som kunde vara en krycka åt mig både innan och efter loppet (inte under, då jag cyklade själv).

Till Vansbro åkte jag själv. Sjukt nervös över att inte veta exakt vart allt låg och vart jag skulle gå. Men väl där så löste det sig utmärkt. Men att ta på sig våtdräkten och stå och värma upp inför alla andra var en utmaning som heter duga. Men jag gjorde det.

Nästa grej var Lidingöloppet. Det hade jag genomfört förut så där visste jag hur det skulle gå till. Och stora löpartröjor har jag. Tråkiga där var att jag hade en irriterad vad som inte var min vän. Nåja.

Sista utmaningen var Vasaloppet. Jag valde Öppet spår och hade ett underbart väder. Jag åkte själv. Tog tåget till Mora. Buss till Sälen. Och Skidor till Mora igen. Och jag klarade även det trots att jag inte visste hur allt skulle gå till.

För mig har genomförandet av en Svensk klassiker inte handlat om att genomföra en Svensk klassiker utan om att utmana mina egna hjärnspöken. Spöken som fått härja fritt.

Jag har äntligen landat i att min kropp är min och att det är ok att vara jag. Det tog 35 år att känna att det är ok att blusen fastnar på magen när jag är ute på stan. 35 år att gå till en butik och köpa en fin bikini och skita i att ligga i vassen i sommar. Jag vill så himla gärna att alla unga killar och tjejer där ute slipper förhålla sig till sina kroppar så som jag gjort i så många år. Så mycket slöseri på energi som kunde gått till annat.

Jag har också utmanat mig själv i att klara av situationer som jag inte har full koll på. Det finns andra som har det. Det är oerhört befriande. Och det gick.

 

 

Annonser
Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Hållbart arbetsliv?

Det är bra att diskussionen om ett hållbart arbetsliv aktualiserats. Förutsättningarna för arbetet har ändrats genom att man som anställd i många yrken kan påverka när och hur man jobbar. Ett friare arbetsliv, men också ett arbetsliv som kräver en större dos av disciplin både från arbetstagare och arbetsgivare.

Att på riktigt kunna lägga upp sitt arbete är guld. Att kunna planera så att livspusslet går ihop är fantastiskt. Men det är inte så många jobb (om något) som erbjuder möjligheten för en arbetstagare att helt kunna lägga upp arbetet som det passar. Det finns nästan alltid någon eller något som pockar på som man måste ta hänsyn till.

I ideella organisationer har gränsen mellan arbete och fritid varit en utmaning länge. Många människor som arbetar inom den ideella sektorn gör det vanligen för att de vill förändra, och för att de brinner för frågan. Då är det svårt att sätta gränsen mellan vad som är jobbjaget och vad som är privatjaget.

Som arbetsgivare får man inte inkräkta på arbetstagarens möjligheter till privatliv och återhämtning. En människa som inte får återhämta sig kommer att tappa lusten, orken och till slut bli en skugga av sitt forna jag, både privat och i jobbet. Inget jobb är värt det.

Går det trots alla krav och förväntningar att få sig själv att hålla i längden även om arbetet kräver en hel del av din tid? Ja jag tror det. Som arbetsgivare måste man vara medveten om vad som krävs och vad som gäller. Man måste vara rädd om den kompetens och den guldgruva man sitter på när det gäller de anställda. Som arbetstagare tror jag att det är viktigt att hitta vad som gör att jag mår bra och vara tydlig med det.

Jag arbetar rätt mycket, men har hittat sätt att väga upp det. Jag tar hand om mig själv. Jag ifrågasätter om möten är nödvändiga, jag tränar i princip varje dag, jag cyklar till och från jobbet och lägger ifrån mig arbetsmobilen när jag kommer hem. Jag är mycket sällan stressad.

Cykla till och från jobbet är enkelt. Jag tömmer hjärnan under cykelturen hem och behöver inte hantera saker från jobbet hemma. Det har jag redan löst ensam på min cykel:-), stressen rinner av mig. Träna är också enkelt. Jag bokar in träningstider i min kalender. Och är mycket tydlig med att det inte går att boka något annat på dessa tider. Att lägga ifrån sig arbetsmobilen har också gått bra. Har den på en hylla i hallen och där ligger den vanligen tills efter att jag ätit frukost och läst tidningen på morgonen. Även om det händer att jag svarar om någon ringer så klart, men jag kollar inte mailen på kvällarna.

Men alla kan inte ha samma strategi så klart. Men det är viktigt att hitta det som är bra för en själv och vara rädd om sig. Jag är säker på att man presterar bättre om man mår bra.

 

 

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Medcyklist – det finaste en kan vara

Nu är den tiden här när sommarcyklisterna kommit ut på banan, men även de som tränar inför Vätternrundan. All träning man inte gjort under den mörka tiden ska nu hämtas in. På gång – och cykelbanan. Och på vardagsmorgnar när även pendelcyklisterna utnyttjar sin fulla rätt till cykelbanan. Pendelcyklister i många åldrar på olika ”snabba” cyklar. Alla ska få plats.

Jag tillhör både de som ska cykla Vätternrundan och de som är pendelcyklister. Jag vet vad en cykel med bockstyre kan göra, den erbjuder handtag som gör att jag kan bromsa för att stanna och släppa förbi vid ett övergångsställe, pedaler som inte behöver gå hela tiden för att ned farten för att inte ligga för nära framförvarande cyklist, den är så lätt att jag kan hålla till höger för att inte vara i vägen för andra cyklister, den går väldigt rakt om jag inte svänger så den skapar förutsättningar för att jag ska kunna kolla bakåt för att se så ingen kommer bakom när jag kör om, jag kan även kolla framåt för att inte vara i vägen för mötande cyklister om jag kör om och den är stabil så jag kan släppa styret med en hand för att visa tecken och visa för bakomvarande att jag tänker svänga ut och köra om med mera med mera…

Jag har också vadderat cykelbyxor, cykeltröja och cykelvantar. Det hindrar mig inte från att inte använda cykelbanan som träningsbana. En lördagmorgon kl 8 så är det inte många andra cyklister på cykelbanan, då kan jag så klart få för mig att trampa på lite. Men på vardagar, bland andra cyklister, både barn och vuxna, ovana som vana, anpassar jag mig och blir medcyklist. Ett av det finaste man kan vara som cyklist. Du visar helt enkelt hänsyn till dina medtrafikanter, svårare än så är det inte. Även om det inte går fort så får du fortfarande mil i bena. Det är värt en hel del.

 

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

En huligan på cykel

Idag har Dagens Nyheter en artikel om cykling. De intervjuar cykelpoliser och studerar på etnologiskt vis hur cyklister beter sig. På samma etnologiska vis drar de sedan generella slutsatser kring ett fenomen från få iakttagelser: alla cyklister är anarkister och huliganer. De vet inte hur de ska bete sig och agerar som om de inte fanns några regler. Och värst är enligt polisen de som kommer från förorten och har en skitdyr cykel… och det fanns en cyklist som pekade finger…

Jag blir mest trött faktiskt.

Jag är inte värd detta.

Jag är värd respekt.

Jag är varken huligan eller anarkist, jag är cyklist.

Jag är en kvinna i medelåldern, som har lycra och bockstyre. Cyklar fort där det passar sig, men stannar ALLTID vid rött, stannar ALLTID vid övergångsställen, visar ALLTID tecken när jag kör om, tittar ALLTID över axeln innan jag byter fil… you name it, jag gör det. Jag är medtrafikant, TROTS att jag har lycra och bockstyre.

För vad cykelpoliser och andra ”kritiker” glömmer är att det är en människa bakom styret. En som gör val. Det beror inte på att personen sitter på en cykel, utan på att personen har med sig värderingar och lärdomar som gör att de ibland gör bra val och andra gånger gör sämre val. Samma person som troligen gör kassa val även när de går, kör bil och åker kollektivtrafik.

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

För jag ett krig mot bilister?

I DN publicerades i helgen en artikel som var ovanligt svamlig och det var inte helt enkelt att förstå vad författaren av artikeln egentligen ville ha sagt. Om det skriver Cyklistbloggen mycket väl så det behöver jag inte upprepa. Även Magnus Orest har bemött artikeln på ett mycket klokt sätt.

Artikeln är så klart skriven för att personen söker klick och läsare och hen gör det därför enkelt för sig. Hen hetsar mot cyklister, det är både tacksamt och väldigt enkelt. ”Alla vet ju hur cyklister är..”. Av den anledningen tänkte jag inte reagera på den, men samtidigt blir jag faktiskt lite ledsen. Varför (frågar jag mig för 1011 gången) upprör mitt sätt att ta mig fram så många?

Det är två hjul, en kedja, ett par pedaler, ett styre, lite metall och så lite annat smått och gott för att den ska fungera att ta sig fram på. Vad är det i två hjul som gör människor så arga? Är det för att jag glider förbi er i köerna? Eller är det för all motion jag får? Eller kan det vara för att jag slipper trängas på snöret?

Kanske är det min hjälm? En vit sak av plast som skyddar mig mot vissa skador? Eller kanske är det glasögonen? Rosa, som gör att mina ögonen inte tåras av blåst? Eller möjligen kan det vara … jo så är det nog; det är den svarta lycran. Skulle en stilpolis dyka upp när jag sitter på cykeln så skulle jag inte få många poäng. Men min rumpa tackar mig. Men på vad sätt drabbar lycran dig?

Vet ni, jag cyklar för att JAG mår bra. Jag har glasögon för att JAG slipper tårade ögon. Jag har lycra för att JAG inte vill svettas i de kläder jag ska ha på jobbet. Ren och skär egoism verkar det som. Men du vinner också på att jag cyklar. Jag lämnar min plats på Essingeleden till näringstrafiken och jag lämnar min plats i kollektivtrafiken till en som inte kan eller inte vill cykla eller gå.

Jag för inget krig. Jag kräver bara att skattepengar ska användas med största möjliga samhällsnytta. Detta görs genom att investeringar i kollektivtrafik och i infrastruktur för cykel och gång prioriteras framför investeringar i bilismen.

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Väg för alla?

Jag är cyklist. Är jag det för att jag vill provocera dig som kör bil? Nej. Jag cyklar för att det är mitt val av fordon. Det är smidigt, snabbt och flexibelt. Dessutom beskaffat på ett sätt som ger mig motion när jag använder den. Flera bra saker i ett så att säga.

Till vardags pendlar jag till jobbet på min cykel. Då hänvisas jag som cyklist till cykel – och gångbanan. Där möter jag gående, hundar och barn (m.m). På helger så använder jag min cykel för att få motion. Motionen sker allt som oftast på vägen. Cyklar jag på vägen för att provocera dig som kör bil? Nej jag cyklar på vägen för att det är smidigt och för att det inte finns någon cykelbana. Jag föredrar dessutom att köra på vägen då jag upplever att jag är mer synlig där.

Är jag månne en sådan där cyklist som media älskar att skriva om; memil? Alltså jag cyklar allt som oftast i sportkläder. Cyklar jag i sportkläder för att provocera? Nä. När jag cyklar blir jag däremot ofta varm och då vill jag kunna byta om när jag kommer till jobbet. 

Är jag respektlös för att jag har sportkläder? Jag kör aldrig mot rött. Jag plingar när jag kör om, jag kollar bakåt och jag kollar åt sidan, visar tecken och allt jag kan göra för att vara så tydlig som möjligt. Kör jag på vägen så håller jag mig till vägren (som om det fanns någon….) eller till kanten. 

Är jag en gnällig cyklist? Bitter månne? Nä inte särskilt. Men när jag tänker efter borde jag kanske vara det. De hinder som jag möter som cyklist gör mig ibland arg, men oftare uppgiven. Om jag cyklar där jag inte får cykla så beror det alltid på att jag stött på hinder på den del av vägen dit jag hänvisats. Kan vara en parkerad bil, en container eller ett vägarbete som saknar hänvisning för mig som cyklar. 

Trots det. Trots att jag inte cyklar för att provocera. Trots att jag håller mig till reglerna. Trots det, så känner jag mig utsatt när jag cyklar. Många har skrivit om det. Cykeln måste ges ett rättvist utrymme. Vägen är för fordon. Det är inte en bilväg. 

Cyklade Nynäsleden förra helgen. Smala vägar som kräver samarbete. Men vägar gjorda för FORDON. Alltså inte motorled eller motorväg. Utan väg. Där får en cykla, köra bil, gå och köra traktor. De flesta bilisterna höll avståndet när de körde om. Men en del: NOT SO MUCH!

Flera cyklister berättar om att de råkar ut både för det ena och det andra av bilister som befinner sig i sandlådestadiet vad gäller mognad och utsätter andra för fara. En bil väger över ett ton. En cyklist väger sig själv plus cykel. I en konfrontation mellan en cykel och en bil så står sig cykeln lätt.

Jag är oftast inte rädd. Men ibland får jag ångest när jag är ute och cyklar. Ångest över att cykeln som jag sitter på provocerar så till den grad att det finns människor som är beredda att skada mig. Bara för att jag sitter på en cykel. Den tanken är svår att hantera.

Publicerat i Okategoriserade | 1 kommentar

Tillbaka i cykelfältet

En dag för några månader sedan hittade jag mitt pendlarök i detta skicket utanför jobbet. Trasig

Detta var så bittert. Mitt på dagen har detta skett. Jag har uppenbarligen ett bra lås, men inte tillräckligt…Polisanmälde, och meddelade mitt försäkringsbolag. Polisen avskrev. Försäkringsbolaget betalade ut ersättning typ dagen efter. Det visar ju att cykelstölder är vardag…. cykeln var två år gammal.

Under en period sökte jag efter vilken typ av cykel jag ville köpa. Beslutsångesten… under  oktober använde jag mig av: Låne

Har aldrig cyklat på något så vidrigt. Men tillgängligheten är ju hög. Men i Stockholm är lånecyklarna bara tillgängliga fram till och med oktober. Så… eftersom jag fortfarande hade beslutsångest så stod jag där utan cykel. Fick istället pendla till jobbet medelst: 2362926

I och för sig skönt. Men att pendla via löpning utan att kunna variera med cykling är så där. I slutet av november föll poletten äntligen ned. Jag hade bestämt mig. Travade iväg till CykelCity för att köpa en Cannondale cyclocross. Cykeln fanns dock inte i min storlek. Efter två veckor så fanns den dock där: raringen.

nyraring

Vänligen ignorera den stökiga garageplatsen…

Så nu är jag tillbaka. Där jag hör hemma. I cykelfälten. Och inget har förändrats. Bilister prejar mig fortfarande, gående går fortfarande i cykelbanan och omledningar vid gatuarbeten är fortfarande inte till cyklisters fördel. Men jag ger inte upp. Att cykla är både livet och så lätt att det inte finns några hinder i världen som kan stoppa mig.

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar