Jag ser problem med att politiker blandar ihop dessa arenor. Vi som politiker har en arena, vi har ett ansvar gentemot dem som gett oss förtroende att verka parlamentariskt att göra det. Den arenan som finns för aktivister och för dem som väljer att engagera sig i enskilda frågor, bör vara fredad från parlamentarism. Det finns en befriande känsla att känna att man som aktivist står fri att kräva nästan vad som helst, utan att man sedan måste stå till svars för det inför sina väljare, som aktivist svarar du inför dig själv, som politiker svarar du inför väljarna och har därmed ett särskilt ansvar.

Jag tycker att vi som politiker ska låta oss påverkas av aktivism, men inte vara en del av den. På något sätt kletar en politikers engagemang i aktivism ner hela aktivismen, det gör den till något helt annat än aktivism, det stör det lite galna, härliga engagemanget. Nej låt folkstormar vara folkstormar, inte politikerstormar. Vi politiker stormar inte, vi lägger motioner, samarbetar, lägger förslag till beslut, och verkar inom det ramverk som vi är valda att agera inom.

För att citera Maria Ferm (mp):

Som politiskt parti vill vi genomföra förändringar som betyder något för människor. Det räcker inte för oss att stå vid sidan av och säga behjärtansvärda saker som sedan aldrig blir verklighet, utan vårt mål att politisk förändring. Därför kom vi överens med regeringen i mars om att samarbeta i dessa frågor under mandatperioden.

Samma sak vad gäller stockholmspolitiken. Slussen måste byggas om, och vi kan vara med och påverka, eller ställa oss på sidan om och gnälla. S och V har ställt sig utanför processen i  Stockholm. Jag tycker inte det är att ta ansvar, vi vill vara en del av lösningen.

Slussen behöver byggas om, låt oss nu ro detta i hamn och se till att beslutet får ett (eller så klart flera) inslag av grönt.

Läs gärna Maratonbloggen och kuppen de genomförde i ett lopp med puckade regler.

http://blog.svd.se/maratonbloggen/2010/12/04/kuppen-i-bore-cup/

Sedan möttes jag av bilar parkerade i cykelbanan, för hur skulle det se ut om de stod i vägen för bilarna, bättre att helt ta upp cykelbanan och göra livet surt för mig som cyklist. Bildörrar, gående som helt sonika kliver ut i cykelbanan utan att se sig om och svängande bilar som gör att snäv väjning blir det enda alternativet.

Har du parkerat din bil i cykelbanan, då har du gjort fel, gör om, gör rätt! Och om du går i cykelbanan, var lite vaken på att det kan komma cyklister i rätt hög fart och gå undan. Och cyklar du sakta, håll till höger!

Det var så stort när vi hämtade honom och vi var så naiva, men han blev snabbt en stor del av vårt liv och ibland var han vårt liv. Han var stor, och klumpig och krävde ofta att få vår mat, han var kräsen också. Luktade alltid på allt innan han tog en bit, han ogillade starkt att få stora bitar utan ville ha det fint uppskuret…

Jag har lidit en del förluster i mitt liv, men alltid gått stärkt ur dem. Det kommer jag göra ur detta också, men det tar tid. Jag förlorade min bror i hjärntumör för snart 18 år sedan, och min far dog i hjärntumör för cirka 10 år sedan. Det är erfarenheter som gjort mig till den jag är idag, men stunder som denna känns det som att det är bättre att slippa vissa erfarenheter och vara den man var innan.

När personen varit timanställd i nästan två år, då tjänsten övergår automatiskt till fast anställning, ratas den. Efter cirka ett år blir man återigen intressant för kommunen eftersom man då inte riskerar att personen blir fast anställd…

Trygghet i anställningen? Knappast, och vad som är ännu värre är att kommuner ytterst styrs av politiker. Varför accepterar man att kommuner är dåliga arbetsgivare?

Varför går man ut och kritiserar hur journalister behandlas (likadant som timanställda i kommunen) utan att samtidigt kritisera hur kommunen behandlar sina anställda?

Vi bor idag så att vi varje morgon och kväll måste köra bil för att komma till och från skolor och pendeltåget in till arbetet. Det går heller inte att få maten hemkörd från Coop, utan vi måste åka en mil enkel resa för att handla maten, leverans från typ Ekolådan går inte heller, vi bor helt enkelt för långt ut från tätorten. Min plan när vi flyttade hit var att antingen jag eller min man skulle börja arbeta i Södertälje. Men så har det inte blivit, för min egen del för att jag har ett jätteroligt arbete i Stockholm.

Nu har vi då bestämt oss, vi ska minska vår miljöpåverkan ytterligare. Nu tar vi vårt pick och pack och lämnar landet för storstaden, en mindre yta att bo på men mindre miljöpåverkan eftersom bilen kan stå. (om vi nu måste ha en öht).

Känns lite nervigt, men ändå rätt. Vi får se var vi hamnar, men det blir antingen inom tullarna eller Hägersten.

Jag är övertygad om att man inte kan spela psyksjuk…och då faller ambitionen platt och hon har inte bevisat något. Att hon dessutom tagit upp polisens och sjukvårdens tid irriterar mig enormt, tänk om det samtidigt funnits någon i desperat behov av hjälp?

Diskussionen om psykisk sjukdom måste föras, varför skäms vi för den men inte för att ha brutit ett ben? Ja, det är sällan man tänker med bena… nej allvarligt, jag lider själv av depression som måste behandlas livslångt, och jag skäms inte, men min mor har svårt för att prata om det. Det är så många stigman kopplade till psykisk sjukdom, och så svårt för många att hantera.

Det måste vi prata om, men utan att missbruka tid och utrymme.