Under hösten som gått har det varit en hel del aktivitet kring olika sakfrågor i Stockholm. Många människor har aktiverat sig för saker de tror på och som de känner starkt att de vill försvara. I flera av fallen har politiker, valda av folket att agera på den parlamentariska arenan, också engagerat sig i den folkliga arenan. Arenan för de människor som valt att inte ställa upp till val, utan som valt att engagera sig på en annan arena.
Jag ser problem med att politiker blandar ihop dessa arenor. Vi som politiker har en arena, vi har ett ansvar gentemot dem som gett oss förtroende att verka parlamentariskt att göra det. Den arenan som finns för aktivister och för dem som väljer att engagera sig i enskilda frågor, bör vara fredad från parlamentarism. Det finns en befriande känsla att känna att man som aktivist står fri att kräva nästan vad som helst, utan att man sedan måste stå till svars för det inför sina väljare, som aktivist svarar du inför dig själv, som politiker svarar du inför väljarna och har därmed ett särskilt ansvar.
Jag tycker att vi som politiker ska låta oss påverkas av aktivism, men inte vara en del av den. På något sätt kletar en politikers engagemang i aktivism ner hela aktivismen, det gör den till något helt annat än aktivism, det stör det lite galna, härliga engagemanget. Nej låt folkstormar vara folkstormar, inte politikerstormar. Vi politiker stormar inte, vi lägger motioner, samarbetar, lägger förslag till beslut, och verkar inom det ramverk som vi är valda att agera inom.
