Idag hände det jag fruktat sedan jag hämtade honom i Nättraby i Blekinge, min älskade hund har somnat in. En helt vidrig känsla, jag har förlorat en mycket älskad vän. Att förlora en nära är så vidrigt att jag önskar att aldrig ha någon nära. Men så går det inte att leva livet, det är ju en del av det.
Det var så stort när vi hämtade honom och vi var så naiva, men han blev snabbt en stor del av vårt liv och ibland var han vårt liv. Han var stor, och klumpig och krävde ofta att få vår mat, han var kräsen också. Luktade alltid på allt innan han tog en bit, han ogillade starkt att få stora bitar utan ville ha det fint uppskuret…
Jag har lidit en del förluster i mitt liv, men alltid gått stärkt ur dem. Det kommer jag göra ur detta också, men det tar tid. Jag förlorade min bror i hjärntumör för snart 18 år sedan, och min far dog i hjärntumör för cirka 10 år sedan. Det är erfarenheter som gjort mig till den jag är idag, men stunder som denna känns det som att det är bättre att slippa vissa erfarenheter och vara den man var innan.
