På tapeten igen: träning är bra för din mentala hälsa

Som jag skrivit tidigare så tränar jag för min mentala hälsas skull. Det har tidigare forskats kring träningens nytta för människor som är deprimerade. Nu har det kommit ytterligare forskning som visar på att motion gör nytta på fler sätt än det rent fysiska. Senast att muskler minskar stress.

Slutsatsen som forskarna gör (i tidningar) att de ska ta med sig sina fynd och fundera på hur man kan ändra medicinen är så klart bra, men ännu bättre om läkare vågar ge fysisk aktivitet på recept.

Är det inte fantastiskt vad din kropp kan göra för dig? Istället för att äta mediciner som du inte alltid vet vilken effekt de har på just din kropp? Att ta medicin vid den mest akuta situationen är så klart nödvändigt, men ett livslångt medicinerande frestar inte.

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Tjej

Jag tränar rätt ofta och tycker att det är intressant att få tips kring träningen, men jag vill också hålla mig uppdaterad kring nyheter kring utrustningen. Först prenumererade

bild (5) jag på Iform. En tidning om träning som vänder sig till kvinnor (kvinnor på omslaget). Jag tänkte att den kanske inte skulle vara så inriktad på det nördiga kring löpning, utan mer för mig som är amatör och lagom intresserad. Men med den tidningen så kom också tips kring hur jag skulle få en vacker utstrålning eller hur jag skulle kunna äta mig till en vacker hud. Jag slutade så klart att prenumerera. Jag stod inte ut. Jag ville ju ha vettiga tips kring träning och utrustning. Inte hur jag skulle klä mig för att se snygg ut i spåret.

Jag började istället prenumerera på Aktiv träning. Av omslaget att döma verkade den vända sig till män (män på omslaget) men den koncentrerar sig på det som jag tycker är viktigt i en tidning om träning; träning.

bild (4)

Så hur är det då med löparskor? Ja ni vet redan det. Damlästen är vanligtvis i någon preppig rosa färg, och herrlästen i någon mer diskret färg, eller i färger som reflekterar ljus bra. Ett bra exempel är Asics. Jag köpte först en damläst (för övrigt har damer tydligen smalare fötter och låga vrister) som var rosa. De gick sönder efter en månad och jag fick då byta, och bytte då mot en herrläst istället. Den satt både skönare och var mer praktisk. Dam och herrläst har reflexer, men herrlästen har dessutom en del av sulan som är fluorescerande. Damlästen? Inte då. Damer springer inte i mörker. Färgen då? Den var gul. Som en reflexväst. Det fanns ingen damläst som var gul. Gul är tydligen en killfärg enligt skotillverkarna. Jag tycker att alla färger är bra färger.

Och så har vi det gamla vanliga. Tjejdistans och killdistans. Kring det finns så mycket att säga att jag inte vet vart jag ska börja. Jag konstaterar bara: det finns killar som inte orkar springa, cykla eller åka skidor lika långt som kvinnor, och tvärtom. Helt ok med korta och långa distanser. Men det bör gälla för alla. Ta bort tjejvasa, tjejmil, Lidingö tjejlopp, tjejvättern  och ja listan kan säkert göras längre. Men jag har ingen lust. Tjej framför loppen tycker jag visar på en tanke kring att kvinnor inte kan.

Nordiska museet håller, tillsammans med Riksidrottsmuseet på med ett forskningsprojekt kring just tjejlopp.

 Insamlingen av deltagarnas egna berättelser ingår i ett forskningsprojekt som syftar till att analysera tjejloppen som ett kulturellt fenomen, både förr och nu.

Ska bli lite spännande att se resultatet av det projektet.

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Lite respekt, tack.

Jag brukar verkligen försöka hålla mig till regler när jag cyklar, har alltid reflexer (när det är mörkt) och lampa. Jag stannar alltid vid rött, visar tecken när jag ska svänga, stanna och kastar alltid ett öga över axeln för att inte vara i vägen för någon annan om jag kör om eller om jag måste väja. Jag stannar ALLTID vid övergångsställen och släpper över gående. Jag försöker göra mitt för att inte vara i vägen, men tror ni det räcker för att få respekt?

Så klart det inte gör.

Det händer att jag cyklar på Hornsgatan (fast helst inte) och det händer att jag cyklar på Långholmsgatan (fast helst inte) och jag håller mig till den minimala yta som är avsedd för oss cyklister. Men det händer att jag måste ge mig ut på den lite bredare delen avsedd för bilar.

Tror ni det beror på att jag vill?

Så klart det inte är. Jag har inget val. Bilister (inte bilar, bilar framförs av människor: bilister) som ställer sig i vägen på den minimala yta som är avsedd för mig och mina medcyklister tvingar mig att väja ut i den lite tyngre trafiken, en trafik som kan skada mig rätt rejält.

Hur tror ni jag blir behandlad där ute? Med respekt och förståelse?

Så klart inte. Jag är ju ett HINDER, trots att jag inte på något sätt har något val. Eller ja, jag kan ju ställa mig bakom den hindrade bilisten och vänta på att hen flyttar på sig. Men det är knappast görligt en vardag då jag har ett arbete att sköta.

Show me some respect!

 

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

För lite skrot

I går gick pendlingen mot Sveavägen och ABF huset. Jag tog vägen över Västerbron och lilla Västerbron. Kom fram till Fridhemsplan där cykelbanan försvann till vänster och till höger, men där jag skulle rakt fram mot St Eriksplan och vidare mot Odenplan. Jag gjorde som jag brukar göra där, jag gav mig ut från min en meters väg ut i den bredare vägen. Med tre filer, den asfalterade delen av staden som är avsatt till bilismen.

Det fanns så klart ingen hänvisning, utan den smala vägen tog bara slut. Efter korsningen Drottningsholmsvägen/Hantverkargatan återuppstod den smala vägen. Eller ja, det var målat där jag skulle hålla mig som cyklist. Efter att ha svängt av mot Odenplan och Vasaparken så hamnade jag vid flera rödljus. Detta var runt halv nio på lördag morgon så det var inte fasligt mycket folk ute. Jag är ändå tacksam för att det fanns några bilister som skulle samma väg som jag.

Trafikljusen slår ju inte om hur som helst, utan trafikljus regleras genom sensorer. Som känner av metall, som jag och min cykel inte har så mycket av. Därför sänder jag min tacksamhet till de bilister som var morgonpigga och som åkte min väg. Jag får ju inte cykla mot rött, och jag försöker hålla på det. Men när trafiksignalerna är anpassade efter ett helt annat trafikslag, då är det svårt att hålla sig till reglerna.

Visst skulle en kunna tänka sig att detta vore en åtgärd värd att genomföra? Om en tror på cykel som ett eget transportslag. Eller är det så att vi sitter kvar i normen att cykeln är en fritidssysselsättning, och att alla åker bil om de ska transportera sig?

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Nollgradigt brukar betyda halka

Det var väl en dryg vecka sedan nu, en vanlig morgon. Jag kollade som vanligt termometern för att veta hur många lager kläder jag behövde för dagens pendling. Jag konstaterade att det var nollgradig och drog på mig underställströjan av merinoull. Men drog inga vidare slutsatser om vad nollgradigt kan betyda för väglaget.

Rullade sedan upp mot Essingeleden, och noterade att det var halt på broarna jag passerade. Cyklade vidare igenom villaområdet i Alvik, och ned för den backe som jag åkt i så många gånger förr. Hög hastighet, kurva och nollgradigt… behöver jag säga vad som hände?

Pang! Så låg jag på backen, slog i armbågen och underarmen, och fick cykeln på knät.  Omtänksamma personer som passerade frågade hur det gått, och jag svarade att det var lugnt för min del.

Jag klev upp från gatan och konstaterade att min cykel däremot tagit stryk. Tankarna började snurra i huvudet, skulle jag tvingas gå till jobbet? Den del av växeln som flyttar mellan kugghjulen fram hade åkt in i däcket. Jag försökte med handkraft att få den att flytta sig tillbaka i mer korrekt läge. Men så klart, jag är stark, men inte riktigt så stark. En sten löste dock det problemet. Och jag kunde cykla vidare.

Så här dryga veckan efter så är knäet rejält blått och ömt, växlarna fungerar inte och dubbdäcken sitter fortfarande inte på….

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Lars- Göran Ohlsson, detta inlägg är tillägnat dig

Idag är det fars dag. En dag som tvingar en  att reflektera över sin egen far. Oavsett om en vill det eller ej.  Bilden nedan är en typisk bild av min far. Han gillade idrott och dömde bland annat fotboll.

L-G Ohlsson

Min mor och far skiljde sig när jag var liten, hur liten jag var minns jag dock inte. Minns bara att uppbrottet inte var enkelt och min far och jag förlorade under en period kontakten. Mina bröder har/hade garanterat helt andra hågkomster av vår far. Men jag värnar mina hågkomster och minnen. Jag fäster inte mina minnen vid det som var dåligt, istället minns jag den far som gick upp i ottan och följde med mig på alla basketturneringar som jag var med i, som följde med på handbollsturneringar, som älskade sport och som älskade att springa. Som alltid tävlade. Åkte vi längdskidor så slog vi vad om vem som ramlade först och så vidare. Varje tillfälle till tävling togs till vara. Detta var ok, för jag har ärvt tävlingsinstinkten och accepterar inte en förlust. Det var/är alltid skönt att ha gett sitt absolut bästa.

Jag är tacksam att jag fått lära känna honom och allt jag har som påminner om honom, något annat går bara inte. Han var och är, den far jag har.

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Träning istället för medicin

Jag tror det var i slutet av 1991 som jag fick reda på att min bror hade fått en aggressiv hjärntumör. När min bror sedan dog i augusti 1992  efter en tids sjukdom så mådde jag så klart inte bra. Han blev 30 år. Jag var ledsen för att jag förlorat en del av mig och ledsen för att jag låg på förlossningen när min bror begravdes. Det var glädje och sorg – allt på samma dag. Livet fortsatte dock.

Sedan dog min far. Även han i hjärntumör, om än inte av samma typ. Min far hann inte fylla 60 år. Mitt liv blev än en gång svart. Och saknaden efter min bror blev panikartat och jag kände att detta kommer inte gå. Då bestämde jag mig för att besöka den öppna psykmottagningen. Och jag fick hjälp. Jag fick hjälp med samtal och jag fick lära mig att bena upp vad som var vad och lära mig att gå vidare i min sorg och istället värna de minnen jag hade, både av min bror och min far.

Men jag fick också en diagnos: jag led av en depression. Det fanns en obalans i min kropp. Jag behövde serotonin. Jag fick tabletter för att rätta till den kemiska obalansen. De åt jag tills för två år sedan när jag kände att jag ville prova något annat.

Jag började träna mer intensivt än vad jag gjort tidigare. Löpning och cykling blev en naturlig del av min vardag, tillsammans med tillfällen av annan träning. Det är en del av mitt liv, och jag mår inte bra av att inte röra på mig.

Det har gjort att jag sedan två år tillbaka inte längre äter 100 mg zoloft dagligen. Jag äter ingen medicin för min depression. Jag tränar och jag mår bra.

För en del är det provocerande att jag säger att jag kan hantera min depression med träning. Och det kan jag ta, jag gör det för min skull, inte för någon annans tillfredsställelse. För mig fungerar det.

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar